Den här skulden jag alltid känner. Den sitter förståss bara i mitt huvud, vet ju egentligen att jag gjorde det jag kunde och trodde var rätt vid det tillfället och med den erfarenheten jag hade. Men jag ställer alltid kraven ett snäpp högre än vad jag förmår. När det är realitet försvinner alla kloka tankar jag tänkt vad som är det rätta och känslorna tar överhanden, stannar kvar och fräter upp mig. Det är bara jag som kan ändra mina tankar. Är det tuffaste arbetet som finns, att leva livet.