Det brast fullkomligt när jag fick ett okänsligt mejl från båtklubben. Tidigare saker kom upp, å jag kan varken förstå eller förlåta. Satt resten av kvällen gråtande och lyssnade på en gräsklippare, tänkte på Ronnys gräsklipparglädje...

Det har stigit mig över huvudet, känns som om jag inte klarar detta varken praktiskt eller känslomässigt. Marie har varit ovärderlig och hjälpt mig mer än hon borde, hon måste få leva sitt eget liv med heltidsjobb, hus och trädgård.

Hur ska jag få kraft att orka vidare, vad ska jag göra, var ska jag börja???

Saknaden gör så ont, men visar oxå att jag har upplevt kärlek. Försöker hitta och suga åt mig glad energi så kanske jag kommer upp till ytan. Det ska nog gå, som så många gånger förr???